Väderflickans milda makt

Om sociala koder bland unga människor.

Om vad som är normalt och vad som är norm.

Nyskriven pjäs av Kersti Björkman. 

Spelades 2007-2009. Urpremiär 11 mars 2007.


Med stöd av bl a Sveriges Författarfond och Stiftelsen Autism.

Vi ville med denna historia undersöka hur sociala koder fungerar. Hur somliga kan byta sätt, stil och attityd efter vad som förväntas, medan andra helt saknar förmågan att förställa sig. Vilket skapar störst förvirring hos omgivningen? Hur viktigt är det, för mänsklig kommunikation, att ”kunna koden”? 

Dagligen förhåller vi oss till en mängd koder som växlar mellan olika sammanhang. Vill man ta sig in i en ny grupp, på en arbetsplats, in i en familj eller kultur behöver man förstå vad som gäller där. För ungdomar är det om möjligt ännu viktigare att vara ”rätt”. De har krav på sig från alla möjliga håll att både passa in och sticka ut och ständigt skapa sig själva för att synas. Att ha erövrat den aktuella koden ger en känsla av att vara tillhörig och inkluderad. Liksom man blir osäker när man inte vet vad som gäller. Eller när någon annan kliver in och beter sig på ett oväntat sätt. För vad gör man med en som inte begriper vad som förväntas? En som överhuvudtaget inte är intresserad av att göra om sig för att passa in. 


Ben: "Tjejer är som stormar eller orkaner, man vet inte vad som ska hända".

Foto Maria Stiernborg

Bloggat om föreställningen:

"Jag var lite rädd att pjäsen skulle handla om Autism med stort A,
men det gör det inte. Istället handlar den  framförallt om fördomar och kärlek, men också ganska mycket om neurotyper och deras besatthet vid normer och status. Det sociala spelet som de så kallat normala ägnar sig åt filtreras ibland genom autistiska ögon, och det hade jag gärna sett ännu mer av.
 
Det är nästan pinsamt att se sig själv på det sättet-vilket alltså är ett tecken på att föreställningen är väldigt realistisk och bra. Jag känner igen mig själv i både Ben och Erik; Ben i förhållande till min egen autism, och Erik i det kluvna sättet jag försökte hantera min före detta pojkvän.Egentligen är ämnet komplicerat och tungt men det känns inte så. Tonåringarna i publiken skrattade en del både åt det autistiska beteendet och åt det neurotypa. Själv tycker jag att krocken däremellan är det mest intressanta."
 



 Foto: Maria Stiernborg

 Regi: Patrik Franke

 I rollerna: Ida Wahlund/Nadja Franke, Henrik Ståhl/Jesper Arin, Danny Eriksson.

 Scenografi/Kostym: Maria Stiernborg